Dag 71
Måndag.
Kallt och glashalt ute.
Ny smuts att städa på jobbet.
Körde liten kombimaskin idag och lyssnade på Domedagen är nära av Arto Paasilinna.
Rea på stan.
Josef tittade in på fika.
En helt vanlig dag.
Och den här vanliga dagen är jag trött.
Och jag börjar bli trött på att vara trött.
Jag har ju redan bevisat hur toppen livet är när man sover sina timmar.
7,5 timmar i mitt fall. Per natt. I ett sträck.
Så den här bloggen har gjort sitt och kan egentligen avslutas..
Jag började blogga för att jag hade problem med att lägga mig i rimlig tid på kvällen.
Tack vare bloggen skärpte jag mig och fick till dygnsrytmen och allt var fantastiskt.
Sen fick jag plötsligt problem med att sova till dess att klockan ringde.
Ibland somnar jag inte på en lång stund efter jag lagt mig.
Dessa problem har jag aldrig någonsin haft förut.
Undantagsvis en period när det var en del oroligheter i grannskapet.
Det är inte utan att man tycker att det är lite orättvist.
Jag menar: nu när jag sköter mig exemplariskt.
Jag har god lust att skita i de här rapporterna rent ut sagt.
Det börjar bli tjatigt att tala om att jag återigen vaknade klockan tre i morse.
Det finns väl annat i livet att fokusera på.
Det är inte bara sömnen som betyder något för välbefinnandet.
Jag mår ju bra trots allt och får väl vara tacksam för det.
MEN SÅ LÄNGE 25% INSER ATT DE SOVER FÖR LITE OCH DET BARA ÄR JAG SOM BLOGGAR OM EN MÖJLIG FÖRÄNDRING FORTSÄTTER JAG.
Ett tag till.
Även om jag inte längre personligen är ett bevis på denna förändring.
Ja. Så får det bli.
Med de orden avslutar jag litanian.
Så här ska det se ut när man vaknar!
Fast tvärtom ...
Kommentarer
Trackback
