Saras Sömnblogg

Blir man sådär lycklig bara av att sova? Nej, inte ens jag vill påstå det. Jag gör gärna reklam för ett sovstarkt liv nu när jag har testat och vet hur bra det är. Men människan är en helhet, som bekant. Sömnen var den pusselbit jag var i akut behov av. Den biten som hälsoprofeterna kanske talar minst om, och som man ofta är missnöjd med men sällan prioriterar. Det var när jag läste nånstans att sömnen är viktigare än både näring och motion som jag insåg sanningen. Jag åt blåbär och avocado och makrill och lax och fibrer och cyklade och gick på yoga och tango och bugg. Men jag sov inte.

 

Nu motionerar jag, äter näringsriktigt och sover mina timmar hyfsat bra. Underbart. Men jag skulle aldrig vara nöjd med bara det. Livet är större än så. Eller hur!

Spinner vidare på detta vid tillfälle. Klockan går och det är lördagskväll. Dans i parken till Bhonus orkester om ett par timmar! Måste fixa ett och annat.

 

Update: Har ätit nattmacka och tvättat bort sminket efter en sagolikt lyckad kväll. Först var det småsegt. Dans efter dans och ingen riktigt bra. Jag tänkte att man får försöka vara positiv ändå. Men så plötsligt. Om det var för att jag bytte skor eller för att Bhonus började spela Beach Boys-låtar och plockade fram en sax eller för att alla dansanta herrar äntligen anlänt - det får jag aldrig veta. Men det slog om till värsta flytet. Kan inte minnas när en orkester spelade så bra sist eller när jag dansade så bra eller när alla plötsligt kunde föra så suveränt och var så trevliga och gav så många komplimanger. Tack Bhonus! Love u! Exakt en sån kväll jag nästan gett upp hoppet att få uppleva igen. Jag är lycklig! Jag är lycklig!

 

Kerstin och Anki och jag fick springa till bussen efter sista dansen. Som tonåringar sprang vi mitt i vägen rakt mot körriktningen viftande och hojtande för att genskjuta bussen. Nästa skulle gå om en timme. Vad gör man inte för en extra sovtimme?

 

Jag behöver väl inte säga att jag INTE somnade på hemvägen?