Saras Sömnblogg

Fredag.

Var ute redan 05.10 och gick på bussen.

 

Det var ett iskristalliserat landskap ute.

Busschauffören var på ett strålande humör och hennes strassörhängen blixtrade.

Hon påstod att det bara var tio minusgrader.

Jag hade gissat på mera minus.

 

Några städerskor var i farten redan halv sex fast vi inte får pengar före 06.00.

Vi fick en julklapp från arbetsgivaren. Det var två örngott som det stod "engagemang", "helhetssyn" och "professionalism" på. Förra året fick vi ett ljus.

 

Jag tyckte jobbet var kul trots att jag vaknade 03.00.

Men det är klart - lite trött blev man.

 

Jag lyssnade på Astrid Lindgren när hon läste Barnen på Bråkmakargatan och början på Mio min Mio.

Plus Aretha Franklin som sjöng julsånger.

Så det är väl inte så konstigt att jag hade en bra dag på jobbet.

 

Update: Den där julklappen. Vi blev kanske inte jätteglada. Men kanske borde vi blivit glada över att vi har skåpet fullt med örngott hemma. Jag har sparat ett klipp ur en tidning med en liten kille, 9-10 år, som blev glad för en julklapp. Man ser på fotot att han är glad. Paketet han öppnar är från en hjälpsändning. Killen är en faderlös fattig öststatskille. Och i paketet ligger:

 

1 st skrivbok

1 st blyertspenna

1 st suddgummi

1 st ritblock

1 ask färgkritor

1 st tvål

1 st tandborste

1 tub tandkräm

1 tablettask

1 vykort

1 julhälsning

1 pennvässare

 

Ja, faktiskt, han ser hur glad ut som helst.

Ett svenskt barn hade väl slängt julklappen i väggen. Behållit tablettasken kanske.

 

Det är en annan sak jag måste berätta också.

Som gjort min dag.

Till en dag att minnas.

 

En lite större kille, snart 15 och från Irak, som varit försvunnen i 1,5 år har kommit till rätta.

Jag läste det i Dagen, tidningen jag prenumererar på.

Han rymde för att han ville hjälpa sin mamma och småsyskonen att få uppehållstillstånd.

Till slut efterlyste mamman honom i tidningen och två läsare svarade att de sett honom på en spårvagn i Göteborg.

När han ringde hem svimmade mamman.

 

När jag läste hans avskedsbrev för 1,5 år sen blev jag förtvivlad. Min son var i samma ålder. Jag bad till Gud varje dag att han skulle komma hem och slutade inte förrän idag.

 

Att det finns en Gud visste jag förut.

Jag har varit med om för mycket för att tvivla på det.

Men ändå!