Dag 104
Lördag.
Idag studsade jag upp halv sju för att gå på kvinnofrukost i Carolikyrkan.
Att älska livet mer än dess mening var temat.
Njut av vad livet ger och tänk inte bara på vad för mening du ska fylla det med.
Det är min fria tolkning av dagens budskap.
Ett tips, faktiskt.
Ni som följt mina senaste dagar vet att jag precis har studerat ämnet ganska ingående.
Se Böcker om sömn.
Här ser vi två som älskar livet: Lise-Lotte Wallin, dagens talare, och Taru, min kompis.
Fick en ny kompis på frukosten förresten: Berit. Kul!
Någon hade satt upp lappar på stan om en demonstration.
Återigen ska människor utvisas som har starka skäl att frukta för sitt liv.
Nu gällde det iranier.
Jag gick till torget för att vara med på samlingen.
På vägen mötte jag ett antal jag kände.
Men ingen kunde följa med (med ett undantag en liten stund).
Ett 80-tal hade kommit i alla fall.
Men vi borde varit fler.
I en timme fick vi höra om de mest fruktansvärda förhållanden.
Det var väldigt kallt.
Jag visste att även om vi fått lunginflammation och dött allesamman, så skulle det inte varit någonting.
INGENTING skulle det varit jämfört med det iranska folkets lidande.
Därför stod jag kvar.
Så äntligen ställde vi upp oss på led.
Vi gick genom centrum.
Några ropade: Död åt diktatur!
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka.
Vi är människor varenda en av oss och vi vet hur det är.
Ändå kan vi inte leva utan att göra varandra ont.
Och det finns ondska som går utöver vad man orkar fatta.
Då kom en man med plakat och gick ifatt mig.
Mohammed!
Mohammed var barfotaläkare under kriget mellan Iran och Irak.
I början av 90-talet plåstrade han om Maud som var ett år och hade skadat sig på en badstrand.
Sen dess har våra familjer varit vänner.
Svensk sjukvård har ingen aning om vad de förlorat på att de aldrig anställt den här fridsamma och sympatiska iraniern.
Det är konstigt.
Men det har hänt flera gånger när jag mött Mohammed på stan att jag efteråt har sett på hela tillvaron från ett nytt perspektiv.
Det nya perspektivet är, kan man säga, att livet trots allt känns värt att älska.
Nu är det lördagskväll och Scotts spelar i Boråsparken.
Jag ska fixa till mig och gå dit.
Update: Det existerar inget dansband som spelar bråkdelen så bra på CD eller Youtube som när man själv är där och dansar till.
Scotts är inget undantag.
Värsta flytet på dem ikväll.
Tro mig. De kan sina grejer.
Om tjugo år är det ingen som sätter upp näsan mot dansmusik.
Ingen som säger som jag själv en gång i tiden:
Jag lyssnar på allt utom dansmusik.
Vi får väl se om jag får rätt.
Men det är klart.
De håller ett visst tempo.
Mycket högre än på videon här ovan.
Och de drar rätt mycket ungdomar.
Får man då dansa med en ungdom blir det risk för hjärtinfarkt.
De tar ingen hänsyn till oss äldre!
Nu är jag hemma igen.
Klockan är 03.00.
God natt!
Kommentarer
Postat av: Eugenia
Hej Sara kul att träffa dig i Caroli idag. Du är flitig med din blogg =) Roat mig med att läsa om dig och din familj. Jössös vad tiden går! Och vilka vackra flickor du har. Vi hörs /Kram
Trackback
