Dag 102
Torsdag.
Stormöte på jobbet.
Elin Odencrantz-salen full med städerskor från flera kommuner plus chefer och fackrepresentanter.
Besparingar, omorganisationer.
Vi måste städa effektivare.
Det är just vad vi redan gör.
Jag har suttit av konfliktfyllda möten i den här salen i så många år så den fungerar som Pavlovs hundar på mig.
Från det jag sätter mig till allt är slut känns det svårt rent fysiskt.
Idag hade jag dessutom en del bilder från gårdagens internet på näthinnan.
Det var bilder från avrättningar i Iran.
Jag försökte att tänka på något annat.
Jag försökte, men lyckades sådär, att inte vara ledsen.
Men sen hände två saker.
En herre (han är hälften så gammal som jag och det hoppas jag räcker som dementi över eventuella insinuationer!) satte sig bredvid mig på pausfikat.
Vi gick på samma städkurs och det var kul och det var kul att prata om det en stund.
Den här herren, okej killen, hade gjort intryck på mig med sin personlighet.
(Ja, ni kan backa fyra rader och repetera parentesen där!)
Med mig är det så att i vissa lägen blir jag väldigt glad över att träffa en personlighet.
Världen känns inte lika ond plötsligt.
Sedan kom en tjej på avdelningen och sa att hon kollat i min blogg.
Hon tyckte att den var jättebra.
Då blev jag ännu mera glad.
Tack Fredrik och Mia!!!
Ni gjorde min dag.
Foto: Marianne Wiman
En sak till.
Jag har ju precis läst tre böcker om hur man blir lycklig och mår bra.
Idag kände jag att det var dags för min absoluta favorit-coach:
Gunnar Bergling, känd som pastor och styvpappa till systrarna Graaf.
Läs om honom i Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf.
Skivorna jag lyssnade på ingår i serien Pastorns ord som jag prenumererar på.
Referat är på gång, se Böcker om sömn.
Kommentarer
Postat av: Anna H
Det var en bra jämförelse, Pavlovs hundar och stormöten på jobbet. Oavsett vad som står på dagordningen så vet man att det betyder elände...
Postat av: Sara Sömnblogg
En liten strimma av hopp var det ändå: de nämnde om en eventuell pool. Det har jag inte hört nämnas uppifrån en enda gång på mina tio år.
Trackback
