Saras Sömnblogg

Ikväll kommer min lilla Bella som bor i München och går på dansutbildning.

Jag tänker ta det lugnt och gå hemma och fixa och joxa.

 

Samt ladda för ikväll.

Det kommer ett "gamlingsband" och spelar i Boråsparken. Nämligen Streaplers.

Så man behöver inte vara rädd att dansa i vägen för tonåringarna.

 

Och om det skulle gå för vilt till och någon av oss åldringar får hjärtstopp så har Streaplers en defibrillator som de kan rädda liv med. Den apparaten är så enkel att till och med ett dansband kan använda den. Står det i Borås Tidning. Klicka och läs mer om det. Jaså, det gick visst inte.

 

I samma tidning står det att om man sätter likhetstecken mellan publiksiffra å ena sidan och framgång och kvalitet å andra sidan så skulle Hem till dig med Larz-Kristerz vara förra årets bästa album. Hahaha! Sånt bjuder en dansfanatiker på med glatt hjärta.

 

Update: Det var kul på dansen, men först efter halva tiden egentligen. Jag undrar om det är en kollektiv känsla som styr en danspublik. Att alla känner likadant samtidigt. Till exempel: alla känner sig som en idiot när man kommer dit nysminkad och i sina vanliga dansskor. Det är innan det liksom blivit fart på det hela. Ibland kommer flytet ganska fort. Ibland tar det mer än halva kvällen. Men när det sen kommer igång på allvar skulle man kunna fortsätta tills någon bar ut en med våld. Märkligt nog bryter orkestern alltid när tiden är ute. Exakt när det hela är som bäst.

 

Men då har de flesta redan gått. Så den kollektiva känslan är nog delvis en inbillning.

 

Men jag undrar vad som får det hela att vända från någon halvseg tillställning till ett enda vildsint raveparty. Om det är när det blandats tillräckliga doser av kramar, komplimanger, svett och endorfiner. För det är inte så mycket spring till puben, faktiskt. I det här fallet kan man inte skylla på alkoholen.